My Secret Fear.

i wanna paint my face and pretend to be someone else.


Idag slutade det fungera. Det kom fram, det blev för mycket.
"Det är ju bara två år av den tiden i livet jag ska vara ute och ha kul. Skitsamma, jag skulle ändå bara ha suttit inne och glott på tv varje kväll ändå, så de gör väl inget om jag gör det kompislös eller inte i två år, eh?"
- "jag är rädd för att de ska bli cp mellan oss, som de brukar bli när man inte träffats på ett tag, när man säger "saknar dig" utan att ens tänka på det, när man säger "Hejdå älskardej" utan att mena det. när det blir en vana att skriva de saker som man vill höra, när man känner att dom inte menar de. jag vill inte att de ska bli så mellan oss." 
- "Visst, jag känner mig säkrare hemma,o öre, med det var där min panik överfördes till fobier, jag har inte åkt buss själv sen innan den 28 november. Det är inte bara på de ställen jag inte vill gå ut för att jag är rädd att vara ensam, inte bara på de ställen där jag för andra gången i mitt liv börjat störtgråta mitt bland främmande människor. det är överallt, hemma i min stad också" 

Ja jag har finslipat texten, men det är vad som sades. Kännslan av att slipsen sitten aningen för hårt när jag nyss har dragit ner den tolv-femtion centimeter, känslan av äpplet som sitter i halsen när jag inte ätit äpple på flera dagar. Det var så det började. Kippa efter andan annars får du ingen luft, skrik annars kommer du gå under, gråt annars kommer det inte gå över.